Internationella minnesdagen för transpersoner äger rum 20 november och (Transgender Day of Remembrance) syftar till att hedra de transpersoner som mördats och för att uppmärksamma bristande mänskliga rättigheter för transpersoner. Läs intervjun med Ann-Christine Ruuth, föreläsare som utmanar föreställningar om vad vi menar med att vara man eller kvinna. Och varför är det nästan uteslutande kvinnor som bokar och lyssnar på hennes föreläsningar?
Vad betyder den här dagen för dig?
För mig innebär TDOR en nyttig påminnelse om att det finns oändligt mycket kvar att göra när det gäller synen på transpersoner och på kön överhuvudtaget. Men det är viktigt att komma ihåg att de allra flesta som faller offer för grovt våld mot transpersoner inte är vita, välsituerade med tillgång till en fungerande avgiftsfri transvård. De allra flesta har det gemensamt att de inte är vita, har dålig ekonomi, är ofta arbetslösa och/eller sexarbetare och bor i Latinamerika eller USA. Och så är de transkvinnor. Det är viktigt att tala om transpersoners situation generellt, men TDOR påminner oss också om att villkoren är mycket olika inte bara beroende på var du bor.
Hur står det till med transpersoners rättigheter i Sverige idag?
Det har verkligen hänt mycket när det gäller transpersoners rättigheter i Sverige. Vi har inte längre krav på sterilisering eller krav på skilsmässa vid byte av juridiskt kön. Vi har möjiighet att fritt välja förnamn och vi har ett förbud mot diskriminering i arbetslivet. Men fortfarande återstår förstås en hel del. Utredningsförslag om att den som fyllt 15 år fritt ska kunna ansöka om ändrad juridisk könstillhörighet som kom för 7 år sedan är fortfarande inte beslutat om. Fortfarande är det också oklart om vid vilken ålder könsbekräftande vård som hormonbehandling och plastikkirurgi ska kunna godkännas. Och fortfarande väntar vi på en utredning om att införa ett tredje juridiskt kön liksom införande av könsneutrala personnummer. Det kan tilläggas att väntetiden för det första besöket hos ett av de få könsidentitetsutredningsteam som finns i landet är lång, c:a 1,5 - 2 år. Detta är något som av de allra flesta upplevs som oerhört påfrestande.
Vad tycker du är viktigt för arbetsgivare att tänka på och göra, för att det ska vara möjligt att komma ut som trans på jobbet, för den som önskar det?
Transpersoner finns på snart sagt alla arbetsplatser, men långtifrån alla transpersoner vågar eller vill vara öppna med sin transidentitet. Enligt diskrimineringslagen ska varje arbetsgivare inte bara ta itu med diskriminering när den förekommer. Lagen föreskriver aktiva åtgärder för att motverka diskriminering, det gäller alla former av diskriminering, inklusive den mot transpersoner. Nyckelpersonen på varje arbetsplats är chefen. Det är chefen som lägger ribban för vad som ska anses vara tillåtet. Därför är det också viktigt att den som är chef och arbetsledare skaffar sig nödvändig kunskap som också innebär att konfrontera sina egna föreställningar om transpersoner. Sedan måste självklart alla anställda på arbetsplatsen få ökade kunskaper och det måste tydliggöras vilka värderingar som gäller. Många företag vill gärna tala om hur medvetna de är när det gäller miljöfrågor, men förvånansvärt få offentliggör sina värderingar när det gäller HBTQ i allmänhet och transpersoner i synnerhet.
Igår var det internationella mansdagen - hur tycker du att det står till med maskuliniteten och manligheten i samhället idag och hur hänger den ihop med transpersoners livsvillkor och hälsa?
Jag är inte rätt person att ta temperaturen på maskuliniteten i samhället. Men det finns förstås tecken. Män har alltid haft svårt att släppa ifrån sig makten och transpersoner verkar utmana den manliga hegemonin. Transpersoner i allmänhet och transkvinnor i synnerhet rubbar på föreställningar om kön, i synnerhet den som säger att om din kropp ser ut på ett visst sätt så innebär det att du är bättre än den som har en kropp med annat utseende. Myten att den som har snopp är bättre skaffad än den utan lever fortfarande stark. Ett tydligt exempel menar jag är den enorma uppmärksamhet som uppstod kring det faktum att en högt uppsatt ICA-VD gjorde sin ändrade könstillhörighet från man till kvinna offentlig. Att någon verkligen skulle vilja lämna alla de fördelar som det innebär att vara man och faktiskt leva som kvinna var något som tycktes skaka grundvalarna. Men när samme VD i olika sammanhang ska berätta sin historia verkar det mestadels vara kvinnor som har intresse att lyssna.
Jag har själv gjort precis samma erfarenhet. Under alla mina år som föreläsare är det med ytterst få undantag kvinnor som bokat mig och i publiken är kvinnorna i stor majoritet.
I näringslivet är det tvärtom männen som är i majoritet och chefen är oftast en man. Även om jämställdheten ökar går det långsamt och ibland rentav åt andra hållet. Allbright-stiftelsen som undersöker jämställdheten inom olika sektorer i samhället skriver på sin hemsida: "Coronakrisen har satt stopp för jämställdheten inom näringslivet. Den röda listan över bolag som helt saknar kvinnor i ledningen växer. Listan över jämställda bolag står omvänt still. Ingen bransch når längre upp till spannet för jämn könsfördelning. "
En sådan utveckling gör det knappast lättare för transpersoner. Om fler män i allmänhet och manliga chefer i synnerhet lyssnade till transpersoners egen berättelse och gjorde upp med sina förutfattade meningar om kön skulle det tveklöst innebära ett bättre såväl samhälls- som arbetsklimat för transpersoner. Det skulle alla må bra av.
Ann-Christine Ruuth
