Senaste åren har vi sett ett ökat motstånd mot kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Går det att tala om en anti-genus rörelse som står för det motståndet? Vilka är de i så fall och vad är deras agenda? Ulrika Westerlund, en av Inclusion Academys konsulter, har fördjupat sig i rörelsens motiv; hur arbetar de och vilka frågor driver de? Ulrika har under många år arbetat med mänskliga rättigheter och är en av Sveriges mest kunniga på området jämställdhet och hbtq-personers rättigheter.
Ulrika, går det att prata om en rörelse eller är det fler? Vilka består rörelsen av?
Jag tycker att man kan kalla det för en rörelse, men det betyder ju inte att alla som driver dessa frågor har kontakt med varandra, eller ens alltid förstår att de agerar i ett sammanhang. Det finns både politiska partier, civilsamhällesorganisationer och olika sorters publikationer som kan sägas representera rörelsen, eller vara aktörer inom anti-genus. De har ofta en tillhörighet inom konservativ kristenhet, eller högerextremism.
När började rörelsen få fäste på allvar?
Ungefär för tio år sedan började europeisk hbtq-rörelse uppmärksamma problemet på allvar. Då hade det till exempel pågått uppenbart orkestrerade kampanjer mot till exempel samkönade äktenskap i Frankrike, och en massa protester mot erkännandet av andra familjekonstellationer än mamma, pappa, barn i flera östeuropeiska länder. Men startpunkten för rörelsen brukar ofta sättas till efter FN:s konferenser om kvinnors rättigheter och befolkningsfrågor i mitten på 90-talet. Då började Vatikanen agera mot en utveckling som de inte ville se.
Vad är det rörelsen vill?
Det varierar lite - agerandet skulle kunna beskrivas som att det är de lägst hängande frukterna som man försöker plocka. Ofta är det aborträttigheter, samkönade äktenskap, transpersoners möjlighet att ändra juridiskt kön eller få tillgång till könsbekräftande vård, sexualundervisning eller genusvetenskap som står i fokus och motarbetas. Det finns också ett allmänt motstånd mot “genus” - därav det beskrivande namnet på rörelsen. “Genus”, eller “gender” på engelska, har effektivt målats upp som ett slags beskrivning på allt som är galet och dåligt. Det syns väldigt tydligt i svensk högerextrem press till exempel där “genus” ofta görs till syndabock för allt möjligt enligt logiken att eftersom det satsas på “genus” så funkar inte arbetet mot skogsbränder eller covid-19, eller vad som helst. “Genusdagis” och normkritik står också ofta i skottlinjen i Sverige.
Vad motiveras rörelsen av?
En konservativ ideologi. En familj ska bestå av mamma, pappa, barn; hbtq-rättigheter, aborträttigheter och sexualundervisning ska motarbetas. “Naturens ordning” ska återupprättas.
Vilka förutsättningar/vad i omvärlden har gjort att de kunnat vara så framgångsrika?
De har varit väldigt framgångsrika i att iscensätta kampanjer som fått det att se ut som ett stort folkligt motstånd mot vissa frågor. De har också lyckats med “skräckpropaganda” om till exempel Istanbulkonventionen, som ju handlar om att motarbeta våld mot kvinnor, men som rörelsen har målat upp som ett slags trojansk häst som kommer ta med sig samkönade äktenskap och rättigheter för transpersoner in. Sedan har strategin att ge sig på lågt hängande frukter varit framgångsrik. I Sverige har det till exempel varit framgångsrikt att ge sig på transpersoners rättigheter. De som motarbetar detta har ofta också andra uppfattningar, som de inte lika intensivt ger uttryck för i mainstream-media, som till exempel förespråkande av att sex endast ska förekomma inom det heterosexuella äktenskapet. De fattar att det är utsiktslöst att driva den frågan, men vad gäller motarbetande av könsbekräftande vård och förändring av könstillhörighetslagen har det ju visat sig vara möjligt att lyckas få gehör.
Välkommen att boka Ulrika till er konferens, fortbildning eller seminarium för att ytterligare fördjupa kunskapen om förutsättningarna för och vikten av arbetet för jämställdhet och hbtq-personers rättigheter.
Foto: pressbilden på Ulrika, fotograf: Marc Femenia/Expo
