Landar än en gång in i en stad som har en Pridefestival. Jag känner mig välkommen och lite stolt. Inte bara för att jag råkar mötas av en stor bild på mitt eget ansikte det första jag gör, utan för att hela gågatan är full av ballonger och flaggor. Stolt för att jag är en del av en rörelse som numera finns över hela Sverige. Kyrkan, kommunen, restauranger och affärer passar på att kommunicera med medborgarna, kunderna och medlemmarna att jo vi är med, vi har fattat.
Samtidigt som synligheten och ställningstagandena blir allt tydligare för varje år så blir konfliktytorna tydligare. De som muttrar, de som blir rädda, de som blir provocerade och de som bara inte tänkt utan hakar på vad den bredvid tycker. Synligheten provocerar. Jag konstaterar lyckligt att studentmössorna vid kafébordet bredvid tror att Prideveckan i just den här staden ”alltid” har funnits. Tänker på första Prideparaden jag deltog i 1998.
2018 är det Europride igen. En uppenbart nyanländ familj med någon form av guide sitter vid ett annat bord och jag hör ordet Pride då och då i samtalet. Undrar hur många av dessa affärsägare, kommunalarbetare, studenter och nyanlända som tänker på att ordet Pride betyder stolthet. Att det i grunden är en rörelse för att stärka alla att klara av att vara stolta över sin egen kärlek, sexualitet, sina preferenser, sin sexuella läggning och könsidentitet. Pride ska egentligen vara inte ett tillfälle att försvara rättigheter men det har blivit det. Det är kamp och det är uthållighet, i det lilla vardagliga och i det stora internationella perspektivet. Det kryper in i alla andra frågor, från våra möjligheter att festa till vad som bedöms som flyktingskäl.
Det är faktiskt så att de allra flesta HBTQ-personer mår ganska bra i Sverige, det är lätt att glömma. Men det finns en större del av gruppen, främst de unga, som mår dåligt, sämre än de som själva definierar sig som heterosexuella. Andelen flyktingar som flyr på grund av förföljelser för sin kärlek ökar. Pride har blivit en vecka som handlar om rätten att få må bra och rätten att få överleva. Kanske handlar det idag om rätten att få vara stolt över sin egen kärlek i den egna lilla staden och slippa flytta eller fly. Vi vill alla ha rätten och modet att få älska. I det lilla, i det stora – hjälp till att välkomna stoltheten.
Charlotte Signahl
