Så har 8 mars 1917 passerat. Kvinnor som peppade varandra i sociala medier. Intellektuella samtal och skarpa krav om allsköns könsorättvisor. En underbar flashmobb på Stockholms central med flera hundra pussy hats. Mitt eget bidrag till kvinnodagen blev, något oväntat, att diskutera vem som bör bära pussy hat och inte.
Jag känner mig inte så nöjd med det. Jag tycker som jag tycker om bilden på Byggnads förbundsstyrelse, jag ångrar inte min impulsiva kritiska tweet som snabbt plockades upp av Aftonbladet. Men jag hade hellre skrivit om Kung Kristina Alexander. Det var nämligen vad jag hade planerat för kvinnodagen. Att föra en viktig diskussion om varför tvåkönsnormen är förtryckande i sig. Och varför alla brott mot den gör livet så mycket lättare att leva.
”Könet håller mig tillbaka!” ropar Aleksa Lundberg i rollen som Kung Kristina Alexander på Strindbergs Intima Teater. Tillsammans med fotografen och regissören Elisabeth Ohlson Wallin har hon åstadkommit en fantastisk pjäs som tillåter människan – i detta fall kungligheten Kristina – att vara just människa. Inte kvinna eller man eller mittemellan. Utan allt.
Pjäsen skildrar, både historiskt och i nutid, transpersoners kamp för respekt, utrymme och frihet. Men även jag, som inte har någon transidentitet, känner mig sedd av Elisabeth Ohlsson Wallin och Aleksa Lundberg.
Kung Kristina Alexander pendlar på ett magnifikt sätt mellan det som kallas ”kvinnligt” och ”manligt”. Hon, eller han eller hen, vägrar att välja mellan könsuttrycken. Kung Kristina Aleksander säger sig visserligen vara en man i en kvinnas kropp – som både föraktar och åtrår kvinnor – men jag ser en hel människa. Med tillgång till hela sitt känsloregister och alla sina uttryck.
Det är så befriande. Jag är oerhört tacksam att transaktivismen utvecklar feminismen på det här sättet. För mig har kvinnokamp aldrig handlat om att ställa könen mot varandra. Utan om att lösa upp kvinnlighetens och manlighetens gränser för att på det sättet utradera genussystemet som överordnar män och underordnar kvinnor – ger dem föreställda egenskaper och roller.
Kommen så här långt i mitt resonemang måste jag ju fråga mig varför Byggnads helmanliga förbundsstyrelse inte skulle få bära pussy hats på en bild på internationella kvinnodagen. De kanske inte alls ser sig som män? De kanske bara själva väljer sin könsidentitet och uttrycker den genom att ta på sig pussy hats? Det vore nåt.
Kung Kristina Alexander ropar att könet håller henne tillbaka. I själva verket osäkrar hon alla föreställningar om kön – och gör oss därmed till helare människor.
Åsa Petersen
